Kvällstilla

"Känn så nära Verkligheten bor.
Hon andas här intill
i kvällar utan vind.
Hon kanske visar sig när ingen tror.
Solen glider över gräs och häll.
I hennes tysta lek
är livets ande gömd.
Så nära var han aldrig som i kväll.
Jag har mött en främmande, som teg.
Om jag räckt ut min hand,
jag snuddat vid hans själ,
när vi gick om varann med skygga steg."

Karin Boye

Inskränkta tankemönster

Det handlar om att bli medveten om och våga bryta dessa krävande och hämmande normer.

Ta er samman! Det duger inte detta, det duger inte! Det duger inte att acceptera att hår under armarna äcklar. Man kan tycka det, för den väletablerade känslan är inte mycket att göra något åt. Men att acceptera att man tycker det är något annat. Det är inte okej att tycka att det är okej att man tycker det är äckligt med hår under armarna.

Kritisera er själv och era inskränkta tankemönster. Våga ha fel. Våga bli förbannade över att saker är för jävla konstiga, för det är de verkligen. Och uttryck det, för det befriar. Det befriar när någon säger att "ja det är för jävla äckligt med hår under armarna, men det borde inte vara det", istället för att helt sonika konstatera att det är äckligt.

Vi måste sluta göra det så svårt för varandra.

Att bestämma sig för att "mina dagar är mina dagar". Det är kloka ord från en god vän.

Skinande rent

Vi uppdaterar och exponerar. I bild och text visar vi upp vår tillvaro.

Det är enkelt att välja ut det snyggaste. Det där lite småtöntigt charmiga. Inte det pinsamma. Vi väljer ut leenden och skratt, men håller på våra tårar och misslyckanden. Vi utelämnar sådant som inte kändes helt bra, sådant som inte riktigt blev som det var tänkt. Sådant som inte passar in. De ensamma kvällarna, de dåliga dagarna, de mörka stunderna. Ingen bloggar om dem.

I vissa länder bloggar man för demokrati. Här, där demokratin tas för given, bloggar vi av andra anledningar. Vi bloggar för att bekräfta och vi bloggar för att bloggen ger oss en möjlighet att nå omöjliga ideal. Dessa omöjliga ideal som omger oss jämt, varje dag. På bloggen kan man begränsa, slipa bort ojämnheter, tvätta rent och få det att se sådär riktigt skinande rent ut.

Vi fuskar.

Det hela ger ständig möjlighet till jämförelse. Vi kan jämföra klädstilar, midsommarhelger, julaftnar, resor, fester, leenden, solnedgångar, musikstil. Och återigen tror jag inte vi är helt medvetna.

Det gick så fort, det här med bloggandet. Det var ju en kul grej. Helt oskyldigt. Inget att reflektera över. Detta gjorde jag, så här såg jag ut, dessa människor träffade jag. Återigen har vi glömt det; no man is an island.

Fusket syns inte, men det känns. Varje gång du fuskar, tar spiralen ny fart, och idealen får ny kraft. De växer.

Fusket syns inte, men det finns där och det känns.

Det kan vara värt att fundera över varför man gör det man gör och vad det får för konsekvenser.

Svaren i frågorna

Det att se svaren i frågorna. Det är vad tro handlar om. Att låta det vara större än oss själva, och att kunna vila i det.

Och jag har nu kommit fram till att även definitionen av "att vara kär"* nog handlar om det.
Att vila i att man inte riktigt förstår. Att låta frågorna vara svaren.

Men att därmed sluta söka svaren är inte okej. Att söka svaren är att ställa frågorna. Och i frågorna finns svaren. Att inte söka svaren är att ge upp.

Det är i sökandet efter svar som livet får ytterligare dimensioner.
Icke att förglömma är dock att många drunknar i sökandet.

Och jag frågar mig hur många som blundar, låter sig luras och fastnar i behovet av bekräftelse. Gränsen mellan "att vara kär" och "att vara i behov av bekräftelse" tycks av någon anledning vara hårfin. Eller är det något jag fått om bakfoten?

Hur mycket blundar vi människor omedvetet för egentligen?

Livet hade förmodligen blivit alltför svårforcerat om vi valde att titta och se. Det är nog en av våra viktigaste egenskaper för att överleva. Att kunna bortse från det som är allt för komplicerat, och att kunna leva trots att vi inget vet.

Tänker uttrycka min tacksamhet till Ida för att hon ställer frågorna och ständigt söker.
Därav detta blogginlägg.

* ("att vara kär" är min förenkling av det fenomen där vi menar oss älska en annan människa mer än något/någon annan)

Allting räknas

Allting räknas.
Vi har ibland så svårt att se
allt verkar så betydelselöst
Jorden är just en sån plats där saker kan verka så betydelselösa
och vi står ibland och svamlar om att nästan ingenting verkar ju spela nån roll.

Så är det inte,
allting spelar roll,
allting gills,
allting räknas,
hortensier i trädgården ska till exempel gärna
täckas över med lite torra löv när vintern kommer.
Man undrar vad det ska göra för nytta,
men så svalt är det tydligen i jorden att till och med några gamla torra löv kan värma,

och om man ramlar i havet under kalla årstider,
till exempel ifrån en båt,
då ska man inte ta av sig kläderna för att kunna simma bättre.
För så kallt är det i havet att till och med våta kläder värmer.
Dom som annars skulle kyla dig,

och om man råkar ringa fel och den som svarar drar på sina ord för att uppehålla en lite,
så ska man gärna prata en stund,
för om det här är det enda samtalet på hela veckan så kan faktiskt även en felrigning räknas, allting räknas,

Jorden är en sådan plats där allting räknas.

Fredrik Lindström

Ida hittade den.

Och han säger det så bra, så jag lämnar det där.

Nog är det vackert alltid

Nog är det vackert alltid. Men det är inte sunt att inte leva i sitt huvud. Fantasier är en verklighetsflykt, och de måste kontrolleras. Men nog är det vackert alltid.

Något helt annat:
Går det att rättfärdiga bojkotten av ett parti som blivit demokratiskt framröstat? Kan redan etablerade partier bestämma vilka åsikter som är "rätt" och inte?

Svaret på den senare frågan känns så självklart att jag faktiskt tänker svara på den.

Nej.

Visst går det att döma och tycka, men det går inte att bortse från att Sverigedemokraterna gick framåt i senaste riksdagsvalet till följd av att människor faktiskt valt att rösta på dem. Jag är medveten om aspekten att Sverigedemokraternas politik inte är helt igenom demokratisk. Men att ignorera ett parti som är demokratiskt framröstat ter sig inte helt demokratiskt.

Människor ska få komma hit. Det säger mitt hjärta. Det är dock viktigt att minnas att vårt samhälle är en tunggrodd och svårtanpassad mekanism. Förändringar sker inte över en natt. Vilka konsekvenser det kan ge att bortse från det har vi ingen aning om. Det är det som gör det så svårt.


Frågan är av vilken anledningen människor väljer att rösta på detta vis?
Och vad som händer om vi ignorerar den anledningen.

Jag har inga svar alls. Jag kan inte ta ställning. Jag bara spekulerar och undrar.

Det hela oroar mig.
För övrigt finns det mycket svar i frågorna.

Skulle det gå att lägga mer ansvar på oss människor som individer? Eller är människan inte tillräcklig? Är det kanske så att integrationspolitiken ska lösa problemen? Att vi inte kommer beblanda oss om vi inte måste. Så har jag nämligen hört att det är. Jag frågar mig, är det så?

Men det finns hopp. Ett nytt tidningsurklipp har fått en plats på min dörr. En polis (vars namn jag inte minns) som arbetar med integrationsproblem i Göteborg. I all enkelhet. Han är en ny hjälte.

Tänk om vi skulle strunta i det faktum att "vi inte kommer beblanda oss om vi inte måste", och beblandar oss lite ändå.Glöm inte hur viktiga du är. Du påverkar hela tiden i dina val och dina handlingar, vare sig du vill eller inte.

Jag tror jag ska börja med att besöka en moske. Det har jag aldrig gjort.

Inga ursäkter godtages

Det är bara att pallra sig iväg och rösta.

Det är lika mycket en rättighet som en skyldighet. Att tro att man kan förändra utan att göra sin röst hörd är dumt. Det är old news. Men de tåls att upprepas.

Se till att läsa på litegrann. Det krävs visserligen lite ansträngning, men det måste saker få göra emellanåt. Politik är inte enkelt, och ibland är den riktigt skitig. Men det går inte att avsäga sig den, för den är precis överallt.

Det är så otroligt viktigt med engagemang.
Så snälla, se till att rösta.

Bordeaux

Ett par iakttagelser efter tva dagar i ett frammande land:

I Frankrike ater man inte som man gor i Sverige. Jag ar hungrig!

I Frankrike anvander man tydligen inte punkten i slika stor utstrckning som i Sverige. Man maste anvanda shift for att fa till en punkt. Vad ar detta for land!? Hur ofta anvander man kolon ar den stora fragan. I storre utstrackning an punkten? Nej!

I Frankrike talar man verkligen snabbt. Framforallt ungarna. Och att inte fortsta spraket gor dig till en utboling. Det skapar distans. Man kan inte delta i det man vill som man vill. Och det galler overallt.

I detta inlagg har jag hittills anvandt punkten 9 ganger. Kolonet endast 1 gang. Min slutsats ar att franska tangentbord ar felkonstruerat. Eller sa anvander fransmannen kolonet mer an jag. Vem du an ar som gjorde det, skams!

Velighet

Återigen är det snö ute. Vårskor och vårjacka. Och så snö. Kombinationen är inte ultimat.

Någon sa till mig att det var smart att inte ha en klar åsikt om allt. Det finns något bra i veligheten. Jag tog det till mitt hjärta. Det blir så med vissa saker. Man tar dem verkligen till sig. Eller så fastnar de högst ofrivilligt.

Hursomhelst. Låt oss hissa veligheten. I veligheten ligger en förmåga att se saker ur flera perspektiv. Och det är ytterst viktigt. Genom velighet kan vi skapa lösningar.

Dagens klyscha:
"Välj dina strider"

En gång i tiden gjorde jag ett test om vilken typ av konfliktsmänniska jag var. Och nej, jag är inte lejonet. Om jag minns rätt så är jag något snarare sköldpaddan. Eller ugglan. En riktig helylle medlare. Men någon ska vara det också.

Kanske att jag skriver om klyschorna nästa gång. Men det återstår att se.

Duktig

Duktig enligt SAOB: "som (i sin verksamhet) utmärker sig för (raskhet o.) skicklighet l. kunnighet, som sköter sig bra, (mycket) dugande; flink"

Det finns en menatlitet som säger att nej, det är inte okej.
Du skulle bara våga vara lite för hängiven, lite för engagerad. Eller än värre. Du skulle bara våga vara duktig.

Det tar emot att vara duktig. Det är KRÄVANDE. Det är det lättare att med förakt betrakta de duktiga och skaka på huvudet åt deras naivitet.
Vad tror de sig åstadkomma? En bättre värld?

Men de finns fortfarande, de människor som verkligen brinner, åstadkommer och vågar vara duktiga.

De finns i Töckfors. Där arbetar två killar med ungdomar. De är med ungdomarna. Lär sig deras namn. Drar i dem, ser dem, tror på dem. De är verkligen inte medvetna om hur duktiga de är. Och då är duktig det finaste en människa kan vara.

Det finns de som är duktiga i Göteborg också. De finns överallt.
Men de riskerar att dränkas allihop. Det är nämligen inte okej.

I kyrkan är det dock helt okej att vara duktig. Men så är ju inte alla överförtjusta i kyrkan heller. Den har så mycket fuffens för dig.

Men den gör så fantastiskt mycket bra också. Men det är det ingen som har tänkt på att man kan undersöka. Så duktig får man inte vara.

"När allvaret har blivit ett skämt. När tystnaden skräms. Vad är det som hänt?"

No man is an island

Och så var det detta med plastikoperationer. Fenomenet börjar sakta etablera sig nu. Det börjar lägga sig till ro hos oss, så som mycket gör. Till en början känns det lite främmande, lite skrämmande och lite fel. Men så finns det ju enkla argument som berättigar det. Enkla, lätthanterliga och kortsiktiga argument. Och så börjar det smyga sig in. Och plötsligt finns det där. Möjligheten att fixa till. Släta ut. Förstora. Och det känns inte så väldigt avlägset längre.

Det är verkligen inte sunt.

Men tidningarna är bra duktiga på att visa oss hur det ska se ut.
Ingen av oss lever utan att påverkas.

Men ingen lever heller utan att påverka. Och det gör vi genom våra fucking val.

Köp inte tidningarna. Gå inte på skiten. No man is an island.

Books

Återigen läser jag en, enligt Stadsbibliotekets klassifiering, miljöbok. Och återigen börjar jag tänka. Förundras. Förakta. Grubbla. Undra. Hoppas. Vilja.

Att dra ut sina böcker ur bokhyllan någon decimeter gör underverk. Åtminstone underverk i någon sorts begränsad form, men hur som helst. Böcker är vackra och de kan berätta. Inte bara i den bemärkelsen att de är just böcker, som i många fall har just syftet att berätta. Böckerna i min bokhylla berättar utan att man behöver öppna en enda av dem. Är inte det magi så säg. Renoverade mors och fars bokhylla. Även här valde jag att i all enkelhet dra ut böckerna en bit så att man faktiskt såg dem. Och många vackra böcker fann jag även där.

Läs en bok.

För övrigt ska man ta hand om hundar och mormödrar. De är viktiga.

Sartre och jag

Jag försöker tänka på det ansvar som vilar på mina hyfsat breda axlar. Nog känns det lite tungt emellanåt. Det hade varit lättare att lägga det åt sidan. Glömma det. Leva efter behag och utan eftertanke. Men att göra så är att välja bort sin mänsklighet. Och detta vill jag säga i alla enkelhet. Det går verkligen inte att skriva detta utan att det blir pretetiöst. Kanske är ämnet lite för jobbigt att ta till sig för att man ska låta det vara opretentiöst.

En vän har berättat om Sartre. Han är en filosof. Tydligen en ganska handlingskraftig sådan om jag förstod det hela rätt. Sartre hade mycket tankar kring det här med valet. Att det finns val i allt vi gör. Jag drog in Sartre i detta mest för att ge det hela lite tyngd. Jag är inte ensam i mitt resonemang. Och vi är ju på ungefär samma nivå, jag och Sartre.

Nog kan man välja alltid. Man kan låta sig själv vara människa och bära det ansvar vi har med stolthet. Efter vars och ens förutsättningar, efter bästa förmåga. Vi har verkligen god förutsättningar och mycket förmåga i det här landet. Ändå väljer vi att lägga vår mänsklighet åt sidan så ofta, så ofta.

Och världen är så fin. Igår hjälpte den unga killen tanten vid låneautomaten. Och som de log åt detta lilla moment som de helt spontant tog del av. Vår blyghet är en skatt när den tar sig uttryck på det viset.

Det finns bland alla bör och borde

ett måste för alla

Alla måste lära att sörja för världen

När människan nu har fått makt nog

att ställa till världssorg

då är tiden inne

att bota världssorg i tid

innan all naturen blir

sorgebarnet för alla

Detta kallas omsorg i tid

Den verkliga sorgen

som i tid ser och inser

Harry Martinsson

I all enkelhet

Det var säkert tre år sedan, om inte mer, sedan jag läste Mina drömmars stad. Det är i korta drag en historisk skildrign av en arbetarfamilj på Söder i Stockholm runt sekelskiftet. Hursomhelst. Jag minns inte i vilken av böckerna Per Anders Fogelström beskriver glädjen över det enda stearinljus som familjen har att tillgå under julen, men känslan jag fick när jag läste det sitter kvar. Det var något med det. Fogelström ägnade ganska mycket tid åt det där ljuset vill jag minnas. De hade ett enda ljus. Och som de älskade det ljuset. Deras glädje är så hjärtskärande och så äkta. Och vilka perspektiv man får sedan.

Jag undrar om han ville säga oss något, den där Per Anders. Förmodligen hade han det. Det brukar vara så när man skriver en bok.