Sartre och jag

Jag försöker tänka på det ansvar som vilar på mina hyfsat breda axlar. Nog känns det lite tungt emellanåt. Det hade varit lättare att lägga det åt sidan. Glömma det. Leva efter behag och utan eftertanke. Men att göra så är att välja bort sin mänsklighet. Och detta vill jag säga i alla enkelhet. Det går verkligen inte att skriva detta utan att det blir pretetiöst. Kanske är ämnet lite för jobbigt att ta till sig för att man ska låta det vara opretentiöst.

En vän har berättat om Sartre. Han är en filosof. Tydligen en ganska handlingskraftig sådan om jag förstod det hela rätt. Sartre hade mycket tankar kring det här med valet. Att det finns val i allt vi gör. Jag drog in Sartre i detta mest för att ge det hela lite tyngd. Jag är inte ensam i mitt resonemang. Och vi är ju på ungefär samma nivå, jag och Sartre.

Nog kan man välja alltid. Man kan låta sig själv vara människa och bära det ansvar vi har med stolthet. Efter vars och ens förutsättningar, efter bästa förmåga. Vi har verkligen god förutsättningar och mycket förmåga i det här landet. Ändå väljer vi att lägga vår mänsklighet åt sidan så ofta, så ofta.

Och världen är så fin. Igår hjälpte den unga killen tanten vid låneautomaten. Och som de log åt detta lilla moment som de helt spontant tog del av. Vår blyghet är en skatt när den tar sig uttryck på det viset.

Det finns bland alla bör och borde

ett måste för alla

Alla måste lära att sörja för världen

När människan nu har fått makt nog

att ställa till världssorg

då är tiden inne

att bota världssorg i tid

innan all naturen blir

sorgebarnet för alla

Detta kallas omsorg i tid

Den verkliga sorgen

som i tid ser och inser

Harry Martinsson