Svaren i frågorna

Det att se svaren i frågorna. Det är vad tro handlar om. Att låta det vara större än oss själva, och att kunna vila i det.

Och jag har nu kommit fram till att även definitionen av "att vara kär"* nog handlar om det.
Att vila i att man inte riktigt förstår. Att låta frågorna vara svaren.

Men att därmed sluta söka svaren är inte okej. Att söka svaren är att ställa frågorna. Och i frågorna finns svaren. Att inte söka svaren är att ge upp.

Det är i sökandet efter svar som livet får ytterligare dimensioner.
Icke att förglömma är dock att många drunknar i sökandet.

Och jag frågar mig hur många som blundar, låter sig luras och fastnar i behovet av bekräftelse. Gränsen mellan "att vara kär" och "att vara i behov av bekräftelse" tycks av någon anledning vara hårfin. Eller är det något jag fått om bakfoten?

Hur mycket blundar vi människor omedvetet för egentligen?

Livet hade förmodligen blivit alltför svårforcerat om vi valde att titta och se. Det är nog en av våra viktigaste egenskaper för att överleva. Att kunna bortse från det som är allt för komplicerat, och att kunna leva trots att vi inget vet.

Tänker uttrycka min tacksamhet till Ida för att hon ställer frågorna och ständigt söker.
Därav detta blogginlägg.

* ("att vara kär" är min förenkling av det fenomen där vi menar oss älska en annan människa mer än något/någon annan)