Skinande rent

Vi uppdaterar och exponerar. I bild och text visar vi upp vår tillvaro.

Det är enkelt att välja ut det snyggaste. Det där lite småtöntigt charmiga. Inte det pinsamma. Vi väljer ut leenden och skratt, men håller på våra tårar och misslyckanden. Vi utelämnar sådant som inte kändes helt bra, sådant som inte riktigt blev som det var tänkt. Sådant som inte passar in. De ensamma kvällarna, de dåliga dagarna, de mörka stunderna. Ingen bloggar om dem.

I vissa länder bloggar man för demokrati. Här, där demokratin tas för given, bloggar vi av andra anledningar. Vi bloggar för att bekräfta och vi bloggar för att bloggen ger oss en möjlighet att nå omöjliga ideal. Dessa omöjliga ideal som omger oss jämt, varje dag. På bloggen kan man begränsa, slipa bort ojämnheter, tvätta rent och få det att se sådär riktigt skinande rent ut.

Vi fuskar.

Det hela ger ständig möjlighet till jämförelse. Vi kan jämföra klädstilar, midsommarhelger, julaftnar, resor, fester, leenden, solnedgångar, musikstil. Och återigen tror jag inte vi är helt medvetna.

Det gick så fort, det här med bloggandet. Det var ju en kul grej. Helt oskyldigt. Inget att reflektera över. Detta gjorde jag, så här såg jag ut, dessa människor träffade jag. Återigen har vi glömt det; no man is an island.

Fusket syns inte, men det känns. Varje gång du fuskar, tar spiralen ny fart, och idealen får ny kraft. De växer.

Fusket syns inte, men det finns där och det känns.

Det kan vara värt att fundera över varför man gör det man gör och vad det får för konsekvenser.

Svaren i frågorna

Det att se svaren i frågorna. Det är vad tro handlar om. Att låta det vara större än oss själva, och att kunna vila i det.

Och jag har nu kommit fram till att även definitionen av "att vara kär"* nog handlar om det.
Att vila i att man inte riktigt förstår. Att låta frågorna vara svaren.

Men att därmed sluta söka svaren är inte okej. Att söka svaren är att ställa frågorna. Och i frågorna finns svaren. Att inte söka svaren är att ge upp.

Det är i sökandet efter svar som livet får ytterligare dimensioner.
Icke att förglömma är dock att många drunknar i sökandet.

Och jag frågar mig hur många som blundar, låter sig luras och fastnar i behovet av bekräftelse. Gränsen mellan "att vara kär" och "att vara i behov av bekräftelse" tycks av någon anledning vara hårfin. Eller är det något jag fått om bakfoten?

Hur mycket blundar vi människor omedvetet för egentligen?

Livet hade förmodligen blivit alltför svårforcerat om vi valde att titta och se. Det är nog en av våra viktigaste egenskaper för att överleva. Att kunna bortse från det som är allt för komplicerat, och att kunna leva trots att vi inget vet.

Tänker uttrycka min tacksamhet till Ida för att hon ställer frågorna och ständigt söker.
Därav detta blogginlägg.

* ("att vara kär" är min förenkling av det fenomen där vi menar oss älska en annan människa mer än något/någon annan)

Allting räknas

Allting räknas.
Vi har ibland så svårt att se
allt verkar så betydelselöst
Jorden är just en sån plats där saker kan verka så betydelselösa
och vi står ibland och svamlar om att nästan ingenting verkar ju spela nån roll.

Så är det inte,
allting spelar roll,
allting gills,
allting räknas,
hortensier i trädgården ska till exempel gärna
täckas över med lite torra löv när vintern kommer.
Man undrar vad det ska göra för nytta,
men så svalt är det tydligen i jorden att till och med några gamla torra löv kan värma,

och om man ramlar i havet under kalla årstider,
till exempel ifrån en båt,
då ska man inte ta av sig kläderna för att kunna simma bättre.
För så kallt är det i havet att till och med våta kläder värmer.
Dom som annars skulle kyla dig,

och om man råkar ringa fel och den som svarar drar på sina ord för att uppehålla en lite,
så ska man gärna prata en stund,
för om det här är det enda samtalet på hela veckan så kan faktiskt även en felrigning räknas, allting räknas,

Jorden är en sådan plats där allting räknas.

Fredrik Lindström

Ida hittade den.

Och han säger det så bra, så jag lämnar det där.