No man is an island

Och så var det detta med plastikoperationer. Fenomenet börjar sakta etablera sig nu. Det börjar lägga sig till ro hos oss, så som mycket gör. Till en början känns det lite främmande, lite skrämmande och lite fel. Men så finns det ju enkla argument som berättigar det. Enkla, lätthanterliga och kortsiktiga argument. Och så börjar det smyga sig in. Och plötsligt finns det där. Möjligheten att fixa till. Släta ut. Förstora. Och det känns inte så väldigt avlägset längre.

Det är verkligen inte sunt.

Men tidningarna är bra duktiga på att visa oss hur det ska se ut.
Ingen av oss lever utan att påverkas.

Men ingen lever heller utan att påverka. Och det gör vi genom våra fucking val.

Köp inte tidningarna. Gå inte på skiten. No man is an island.

Books

Återigen läser jag en, enligt Stadsbibliotekets klassifiering, miljöbok. Och återigen börjar jag tänka. Förundras. Förakta. Grubbla. Undra. Hoppas. Vilja.

Att dra ut sina böcker ur bokhyllan någon decimeter gör underverk. Åtminstone underverk i någon sorts begränsad form, men hur som helst. Böcker är vackra och de kan berätta. Inte bara i den bemärkelsen att de är just böcker, som i många fall har just syftet att berätta. Böckerna i min bokhylla berättar utan att man behöver öppna en enda av dem. Är inte det magi så säg. Renoverade mors och fars bokhylla. Även här valde jag att i all enkelhet dra ut böckerna en bit så att man faktiskt såg dem. Och många vackra böcker fann jag även där.

Läs en bok.

För övrigt ska man ta hand om hundar och mormödrar. De är viktiga.

Sartre och jag

Jag försöker tänka på det ansvar som vilar på mina hyfsat breda axlar. Nog känns det lite tungt emellanåt. Det hade varit lättare att lägga det åt sidan. Glömma det. Leva efter behag och utan eftertanke. Men att göra så är att välja bort sin mänsklighet. Och detta vill jag säga i alla enkelhet. Det går verkligen inte att skriva detta utan att det blir pretetiöst. Kanske är ämnet lite för jobbigt att ta till sig för att man ska låta det vara opretentiöst.

En vän har berättat om Sartre. Han är en filosof. Tydligen en ganska handlingskraftig sådan om jag förstod det hela rätt. Sartre hade mycket tankar kring det här med valet. Att det finns val i allt vi gör. Jag drog in Sartre i detta mest för att ge det hela lite tyngd. Jag är inte ensam i mitt resonemang. Och vi är ju på ungefär samma nivå, jag och Sartre.

Nog kan man välja alltid. Man kan låta sig själv vara människa och bära det ansvar vi har med stolthet. Efter vars och ens förutsättningar, efter bästa förmåga. Vi har verkligen god förutsättningar och mycket förmåga i det här landet. Ändå väljer vi att lägga vår mänsklighet åt sidan så ofta, så ofta.

Och världen är så fin. Igår hjälpte den unga killen tanten vid låneautomaten. Och som de log åt detta lilla moment som de helt spontant tog del av. Vår blyghet är en skatt när den tar sig uttryck på det viset.

Det finns bland alla bör och borde

ett måste för alla

Alla måste lära att sörja för världen

När människan nu har fått makt nog

att ställa till världssorg

då är tiden inne

att bota världssorg i tid

innan all naturen blir

sorgebarnet för alla

Detta kallas omsorg i tid

Den verkliga sorgen

som i tid ser och inser

Harry Martinsson

I all enkelhet

Det var säkert tre år sedan, om inte mer, sedan jag läste Mina drömmars stad. Det är i korta drag en historisk skildrign av en arbetarfamilj på Söder i Stockholm runt sekelskiftet. Hursomhelst. Jag minns inte i vilken av böckerna Per Anders Fogelström beskriver glädjen över det enda stearinljus som familjen har att tillgå under julen, men känslan jag fick när jag läste det sitter kvar. Det var något med det. Fogelström ägnade ganska mycket tid åt det där ljuset vill jag minnas. De hade ett enda ljus. Och som de älskade det ljuset. Deras glädje är så hjärtskärande och så äkta. Och vilka perspektiv man får sedan.

Jag undrar om han ville säga oss något, den där Per Anders. Förmodligen hade han det. Det brukar vara så när man skriver en bok.